Ibland kan det verkligen kännas som att ens liv står helt still, att allt bara är på paus.
Då kan det vara rimligt att kika i gamla fotoalbum, jag önskar verkligen att jag hade börjat med Google Foto tidigare, men bättre sent än aldrig.
Just för tillfället känner jag verkligen inte att mitt liv står still på något plan, det är snarare en aning övermäktigt just nu.
Men å andra sidan, jag är bitter & aldrig nöjd.

Nu blir det en ofrivillig trip down memory lane;

2018
Jag trodde jag skulle gå under, efter att ha avslutat ett 12årigt förhållande så flyttade jag & Edith till en nyproducerad tvåa i maj, i juli var jag fortfarande ett vrak.
Lägenheten var över 30 grader varm så jag satt ute på balkongen med Edith i bur nätterna igenom för att kunna vädra lägenheten.

2019
Jag och Söderkisen flyttade ihop i en liten trea i maj, samma nyproducerade område men nu med inglasad balkong, Edith trivdes så mycket bättre i den.
I juli hade jag semester och vi spenderade ganska många kvällar ute och fiskade vid Lövudden. Det var en mysig semester 2019.
Blev både Åland och Gröna Lund.

2020
Pandemins år. Jag spenderade min semester i lägenheten, pysslade och donade. Inte bara pandemins år, mitt mest reflekterande år tror jag.
Några helger spenderades med Tobbe och hans familj, en hel del bravader med både husvagnsköp, bubbel och grill.
Söderkisen semestrade på sitt håll, på golfbanan.

Men idag då? 13 juli 2021
Jag har hittat min schyssta 90-tals inredning i en gammal flyttkartong, den pryder nu vardagsrumsbordet. 
Edith har hittat många schyssta gömställen i nya lyan, inte så uppskattat med 30 grader utomhus.
Och nu ikväll packar jag för en spa-getaway som sker i morgon.

Livet är orättvist på många sätt, men dom som är menade att vara kvar i ditt liv är det.
Dom andra försvinner, lite som färgen på ett kvitto, de bleks bort.
Jag är väldigt tacksam över de nära jag har i mitt liv idag.
Få nära, men valda med enorm omsorg och bitterhet.