Jag är där igen, där jag varit så många gånger förr.
Det är lite mer än ett halvår sedan min sambo började skicka meddelanden som innehöll information om tecken på utmattning.

Det börjar alltid på samma sätt, fingrarna domnar och lyder mig inte när jag för fingrarna över tangentbordet vid en helt vanlig bokning, en helt vanlig dag på jobbet.
Kunden blir irriterad när jag frågar samma fråga en tredje gång och jag försöker skämta bort det som att jag verkligen vill säkerställa att jag hörde rätt första gången jag ställde frågan.

Skämta bort det, ta på dig jobbrocken och gör som du ska. Le, fråga kollegorna hur dom mår, hämta kaffe, sätt dig åter på kontorsstolen för att jobba.
En kollega ställer en fråga, jag sitter som ett frågetecken, vad var frågan? Ska jag säga att jag inte förstod? Jag gör som vanligt, skämtar bort mig och min vimsighet.

Åter till datorskärmen fortsätt jobba, hur gjorde man nu? Hur gjorde jag ens för att sätta mig tillgänglig på telefonen?
Nej, nej, nej. Jag är där. Igen.

Sista dagen på jobbet innan denna sjukskrivning märkte nog till och med kollegor jag inte vanligtvis slänger så mycket käft med att jag var kort och otrevlig.
Usch, var jag otrevlig där sista dagen på jobbet? Har jag gått runt och betett mig illa bland mina kollegor under en längre tid?

Min sambo vet, han får mitt vrede över sig varje dag så fort han kliver innanför dörren.
Det är inte hans fel, inte alls. Det är mitt och jag är så arg, så frustrerad, så besviken på mig själv.
Jag vet att jag resten av mitt liv kommer vara deprimerad. Jag är inte som andra, de som har sina så kallade high and lows. För mig kommer de alltid vara ett rakt streck med bara dalar. Just den här dalen är extra djup, extra brant.
Men jag har haft övertaget i ett helt år, men nu finns ingen glöd kvar, bara en svart avgrund.

Kommer hem efter en arbetsdag, det är måndag den 4 april. Jag hade tagit beslutet att ringa min Vårdcentral, har prokrastinerat det i en månad nu, dolt det med en semesterdag här och där för längre ledighet i samband med en helg, för vem vet, en extra dag ledigt kanske är precis det jag behöver för att rida ut stormen.

Men nu sitter jag här i soffan i telefonkö till min Vårdcentral. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Om jag inte får svar inom fem minuter så är det ett tecken att jag klarar av att jobba i morgon hinner jag precis tänka innan sjuksköterskan önskar mig välkommen och ber om ursäkt att jag fått vänta. Jag får förklara varför jag behöver träffa min läkare, det är alltid så svårt att försöka förklara känslor..
Hon kollar igenom min läkares kalender, den är fullbokad.
“Jag går och pratar med din läkare Sandra och ringer upp dig inom 20 minuter, är det okej?”
“Ja absolut” säger jag och vi lägger på.
20 minuter passerar, när tiden passerar 25 minuter ringer min mobil.
“Din läkare tycker det är ytterst viktigt att ni har kontakt, du får en tid 15:45 i morgon skulle det bli värre så vänder du dig till psykakuten och du nämnde tidigare att du har en sambo?”
“Ja precis jag har en sambo, men va snällt, tack så hemskt mycket för all hjälp.”
Vi lägger på och jag ringer jobbet för att informera om att jag inte kommer, men att jag fått tid med min läkare så jag återkopplar så fort jag vet mer.
Efter samtalen så lägger jag mig på soffan, känner mig helt slut, skriver sms till sambon;
Jag sjukskrev mig, har fått läkartid imorgon.

Till del två