Sjukskrivning dag 1;
Genom åren har jag lärt mig att oavsett hur motigt saker än är under mina depressiva perioder så är det så viktigt att hålla dygnsrytm, vara “aktiv” och känna av vad kroppen behöver.
Min tre mål för dag ett var så simpla i andras ögon, men för mig stod dom där, nedskrivna på min lista, redo att göras och bocka av.
Det är alltid lättast att organisera mitt huvud när minnet sviker. Pennan och pappret blir som stödben när minnet sviker och det är så lätt att få dessa banala saker att kännas som jag inte åstadkommit något alls på en dag.
Duscha, läkartid och återkoppla till jobbet.

Att övertala sig själv till att orka duscha, ni har all rätt att skratta om det är så att du själv aldrig varit deprimerad eller så ångestfylld att du praktiskt taget blir handlingsförlamad.
Det är nog en av de jobbigaste sakerna att prata om, hur det är jobbigt och verkligen tar emot med de sakerna som är så självklara, att duscha, sätta på sig rena kläder, borsta tänderna.

Min läkare scannar av med de vanliga frågorna, jag är väl förberedd. Jag hör i hennes röst att hon genuint är orolig. Mitt första infall är att försöka skämta bort det, men jag hejdar mig, det är inte läge nu.
Hon sjukskriver mig från dag 1, två veckor och bokad uppföljning.
Får frågan om jag kommer vara själv hemma följt av frågor om suicidtankar.
Jag ler inombords, jag vet exakt hur jag ska svara för att inte alarmera henne om de mörker jag faktiskt känner, de mörka tankar jag faktiskt tänker.
Men det är inte därför jag pratar med henne, jag ska vara ärlig och allt väller ut, precis som när de öppnar dammluckorna och vattnet flödar, hejdlöst.

Jag klarade av alla tre sakerna, bockar noggrant av sakerna som om de vore de viktigaste målen i världen, men dom är väl det för mig, just nu.

Dag 2;
Vaknar av extrem huvudvärk och feberkänsla. Emotionellt bakis.
För många “jobbiga” moment från dag 1.
Under natten har jag drömt om jobbet, att mina chefer var besvikna på mig. Att dom inte förstår alls varför dom ens anställde mig.
Mina föräldrar har tittat på mig med så besvikna ögon och min sambo har lämnat mig, för han orkar inte mer. Andas, det var bara en dröm.
Men känslorna sitter kvar, för dom är äkta, jag skäms och jag har sådan ångest över att jag inte är en bättre medarbetare, inte en bättre dotter, inte en bättre vän, inte en bättre livskamrat.
Det vore lättare för alla om jag inte skulle ställa till det på det här sättet.
Det vore så mycket lättare för alla inklusive mig själv om jag bara försvann.
Alla skulle bli lyckliga om jag bara var död.

Påsken 2022
Äntligen får vi samlas igen, Corona “är över”.
Jag tittar mig i badrumsspegeln, jag borde tvätta håret och jag borde verkligen sätta på mig lite smink så jag ser lite piggare ut. Jag håller inte min sjukskrivning hemlig på något sätt, men jag behöver ju inte se ut som jag känner mig.
Borstar igenom håret och sätter upp det i en knut, tittar mig i spegeln igen, nej jag orkar inte åka någonstans idag, jag vill bara lägga mig ner och sova.

Övertalningsprocessen i mitt eget huvud;
Steg ett: Det här kommer inte att gå, jag kommer inte klara av det, jag kommer inte orka, jag kommer göra bort mig.
Steg två: Skärp dig, nu gör du det här, sluta larva dig. Ryck upp dig och gör det bara.
Steg tre: Panikångesten, svettas, tårarna rinner och jag försöker andas i den förbannade jävla fyrkanten.
Steg fyra: Genomför det.
Steg fem: Slut både psykiskt och fysiskt.

Den här övertalningsprocessen går att applicera på fler tillfällen än just påsken med mina närmsta anhöriga. En jobbdag, en fika med en vän, en dusch eller ett frisörbesök bara för att nämna några exempel. Det handlar inte om att behöva övertala sig igenom tråkiga eller jobbiga saker, det handlar om att övertala sig till precis allt.

Varför pratar jag så mycket om min psykiska ohälsa men sällan nämner jag mina fysiska sjukdomar? Jo, om jag kan få en enda person som mår på ett liknande sätt att inte känna sig så jävla ensam i mörkret så har jag vunnit. Ingen ska behöva känna sig ensam, ensam i skammen eller ensam i djupet av mörkret.

Fysiska sjukdomar är ofta självklara, att någon som har ont eller fått dåliga provsvar mår dåligt är inget konstigt. Men att må dåligt på ett sätt som äter upp en inifrån är nog svårt att förstå.
För jag liksom många andra har klätt oss i rollen som glada, sociala, utåtriktade och drivna. Bakom kulisserna finns i alla fall hos mig ett mörker som jag inte tror någon vill se eller prata om. Att jag knappt ens själv förstår hur något så enkelt som att borsta håret kan vara det mest påfrestande på en hel dag.
Eller att hålla ett vanligt samtal med en vän kan göra en så mentalt slut så att man somnar efteråt.
Jag hatar att vara den vännen, den dottern, den livskamraten. Jag hatar många gånger att jag är jag men jag skulle inte heller vilja vara någon annan.